Förlossningsberättelse del 2
Då ska vi se om jag kan få ihop resten av min förlossningsberättelse. Den första delen avslutade jag med att vi just hade kommit in på förlossningen och blivit mottagna av barnmorskan Lennart. Tiden från detta ögonblick är sedan ganska så rörig då min tidsuppfattning var helt off. Några dagar efter förlossningen försökte jag med hjälp av Patrik att "sortera" allt som hänt i vilken ordning. Har inte några journaler utan går bara ifrån minnet nu.
Vi var alltså inne på förlossningen på NÄL klockan 04.45 och då hade jag ganska starka värkar och de kom ganska tätt. Barnmorskan Lennart visade in oss till ett undersökningsrum, tog lite information och försökte prata med mig. Det var dock inte lätt att få ur mig så mycket vettigt då jag fick många värkar och under den tiden inte kunde prata alls, jag stod mest och andades medan jag höll mig i handfatet =) Men jag fick berätta om vad som hänt under dagen och hur det kändes för tillfället. Han sa att han såg på mig att jag hade rejält ont och att det väl inte var tal om att skicka hem mig. Han skulle ta CTG på mig och fick då sitta i en stol med banden på magen. Detta var fruktansvärt jobbigt då jag var tvungen att sitta still när värkarna kom, de 20 minuterna jag var uppkopplad kändes väldigt långa. När det var klart gjorde han en undersökning för att kolla hur öppen jag var. Jag hade inte funderat så mycket på det då jag inte ville ha för höga förhoppningar ifall jag inte öppnat mig mycket alls. Så när han sa att jag var öppen 5 cm blev jag positivt överraskad och glad att de onda värkarna hade gjort någon nytta. Han gick iväg för att hitta ett förlossningsrum till oss och en stund senare blev vi visade till rum nummer 5.
Nu var klockan runt 6 och följande timmar vet jag inte exakt vad jag gjorde men i början vankade jag runt i rummet och stannnade upp för att andas vid varje värk. De var ganska kraftfulla och jag var nära att kräkas ett par gånger men sedan blev illamåendet bättre. Det tog ett bra tag innan jag fick byta om men när jag lyckades ta på mig sjukhusrocken och nättrosorna var det så mycket bekvämare. Började testa lustgasen vid 7 nångång och jag använde den en del men jag blev aldrig riktigt såld på den. Här nångång så gick Lennart av sitt pass och vi fick istället barnmorskan Emelie som var en väldigt gullig tjej.
Eftersom vattnet inte hade gått så tog de hål på hinnorna, vet dock inte alls när men det var ganska tidigt. Strax innan 8 så kollade de hur mycket jag var öppen och då var det 6 cm så hade hänt lite men hade såklart hoppats på mer.
De närmsta två timmarna var sedan riktigt jobbiga. Värkarna var fruktansvärt kraftfulla och eftersom jag inte riktigt blev kompis med lustgasen så andades jag mig igenom många värkar. Patrik fick massera (snarare trycka) superhårt i svanken vid varje värk för att jag skulle ha något annat att tänka på. Tillslut gick det dock inte att koncentrera sig då smärtan blev för stark och även om jag inte var direkt rädd så fick kroppen typ panik och spände sig. Tills dess hade jag ändå varit lugn och avslappnad och hanterat allt mycket bättre än jag trodde. Jag hade redan när jag kom in sagt till att jag gärna ville ha Epidural om det blev för jobbigt. Jag sa till när jag började känna att jag nog inte skulle orka med allt för länge till och sedan dröjde det ett tag innan narkosläkaren kom.
Bilderna är inte direkt smickrande men just då struntade man i precis allt förutom att andas
Strax innan 10 kom narkosläkaren och en student in för att lägga bedövningen. Då hade jag alltså haft onda värkar i nästan 12 timmar men tiden hade gått fruktansvärt snabbt och det kändes inte alls så länge. Men kroppen började nog känna av det för min temperatur hade gått upp från 36 till 38 sedan vi blev inskrivna.
Att få bedövningen hade jag inga problem alls med, nålar och sånt berörs jag inte nämnvärt av. Dock var det svåra att ligga helt stilla och böjd som en banan när man får fruktansvärda värkar med bara nån minuts mellanrum. Fick försöka att inte röra mig och bara fokusera på att andas och tänka att det snart skulle bli bättre med bedövningen. Jag anade inte alls riktigt HUR bra det skulle bli.
När bedövningen var lagd så tog det inte många minuter innan jag kände av den och efter ca 10 minuter var all smärta borta. Jag var verkligen positivt överraskad över hur bra den var, att gå från att ha så ont till ingenting. Jag blev som en annan person, ville direkt upp och gå. Kändes verkligen som att livet lekte och vi fick in lite fika eftersom jag då inte hade ätit på väldigt många timmar.
Junis hjärtljud var under hela förlossningen ganska höga så de höll lite extra koll, två gånger tog de prov från hennes huvud för att kolla så hon mådde bra. Var lite orolig att hon kanske var stressad eller mådde dåligt och att det därav skulle bli någon komplikation. Men proven visade att hon mådde fint så det var väldigt skönt att höra.
Efter Eda´n så var som sagt all smärta borta men efter en stund kände jag av lätta värkar igen. De var verkligen inte alls jobbiga utan de kunde jag ta mig igenom med hjälp av lite andning och att vara uppe och gå. Försökte äta och dricka för att få lite energi inför det sista skedet. Både jag och Patrik lyckades även somna några minuter vilket var väldigt skönt.
Strax innan 11 kollade de hur öppen jag var och hon fick det till 9 cm, jag var positivt överraskad. En timme senare kollade vi igen och då var jag fullt öppen och det var så skönt att höra då kroppen tydligen arbetat på bra trots att värkarna stannat av en del.
De lätta värkarna jag kände i början hade nu klingat av och jag kände i princip ingenting. Det är ju tyvärr en biverkning av ryggbedövningen, den kan göra att det drar ut på tiden. Jag skulle dock välja bedövningen igen utan att tveka, det var så underbart att få en liten paus och hinna förbereda sig inför det som komma skulle.
För att få igång det hela igen så kopplade de in värkstimulerande dropp strax innan 14. Ungefär vid den tiden så gick Emelie av sitt skift och den sista barnmorskan kom in, Catharina som var helt underbar. Hon hade även med sig en student som var väldigt gullig.
De höjde det värkstimulerande droppet några gånger och jag fick tillbaka lite värkar men de var inte alls så starka. De höll hela tiden koll på Junis hjärtslag som fortfarande var högt och när de sedan kollade min temp så hade jag 39.3, alltså ganska hög feber. När en timme till hade gått med droppet och det fortfarande inte hade blivit några riktigt starka värkar började de prata om att göra något åt situationen. Eftersom jag hade gått ganska länge helt öppen, hade feber och hennes hjärtljud var höga ville de gärna att bebisen skulle ut så fort som möjligt.
Catharina sa något om att vi skulle försöka trycka på lite och just då fattade jag inte att jag var ganska nära mitt barn. Klockan var runt 15 när jag fick lägga mig i sängen och med barnmorskans instruktioner trycka på. Eftersom krystvärkarna var såpass svaga så fick jag ingen direkt hjälp utan när jag kände värken komma fick jag försöka trycka på så mycket jag kunde. Detta tyckte jag inte alls var direkt jobbigt för tror att bedövningen fungerade bra även vid krystandet. När jag tryckte på så la jag all kraft och tanke på just det så värkarna försvann helt ur mitt medvetande. Det gjorde inte heller ont för jag var så koncentrerad på att få detta klart. Alla heja på och peppade hela tiden och gav beröm så det hjälpte mig väldigt mycket. Jag tyckte att det sista skedet gick väldigt fort men i verkligheten tog det iallafall en timme enligt Patrik. De tog prov från Junis huvud en gång under denna tiden för att se så hon inte mådde dåligt men det var okej med henne. Men då det tog ett tag så började de prata om en sugklocka för att hjälpa henne ut den sista biten. Jag var aldrig rädd för något utan sa bara att de fick göra vad som helst som de tyckte var nödvändigt.
Runt 16 så var det nu ännu fler folk inne på rummet för att hjälpa till med sugklockan. Jag blundade nästan hela tiden men när jag kollade upp var det fullt med människor, enligt Patrik var det ca 6-7 stycken förutom oss. Vid något tillfälle så la de även en bäckenbottenbedövning. De sa att de såg ett huvud med lite ljust hår och att det inte verkade vara en direkt liten bebis. Jag hade som sagt knappt känt något alla medan jag krystat men plötsligt så kom huvudet såpass långt ner och då kändes det vill jag lova. När huvudet stod precis innanför så var det en helt ny smärta men jag försökte bara tänka på att den var väldigt kort och att snart var det över. En av sköterskorna sa att nu var det bara några värkar kvar sedan var bebisen ute. Jag tänkte då: några värkar!? Nej, det orkar jag inte utan nu får jag ta i så det går över redan vid nästa värk.
Så när nästa värk kom så tog jag i allt jag hade och det fungerade för vips var hon ute klockan 06.09 <3 De använde sugklocka men de behövde inte dra mycket alls.
Smärtan var nu helt borta och jag var helt slut. Det var så mycket olika intryck så att man var helt snurrig. När de la upp henne på mitt bröst så var det liksom så rörigt i mitt huvud att jag knappt minns vad jag tänkte. Patrik var väldigt rörd och snyftade lite vid min sida =)
Moderkakan fick jag trycka ut och den kom väldigt lätt bara några minuter senare vilket var mycket skönt. Patrik klippte navelsträngen och vi tittade efter vad det var för kön eftersom vi inte visste helt säkert. En liten tjej, precis som jag och de flesta trodde <3
Det var fortfarande mycket folk runtomkring mig som grejade med saker. De berättade att jag hade spruckit lite så jag skulle behöva få några stygn. Så en läkare kom in och bedömde "skadorna" och sedan var han iväg ett tag för att bedövningen skulle ta ordentligt. De var ganska snabba med att städa undan allt och efter en liten stund lämnade de oss ensamma men det kom in sköterskor och kollade till oss då och då. Allt var så overkligt och jag kommer inte ihåg så mycket men jag var väldigt törstig iallafall och klunkade i mig vatten och saft.
Några av sköterskorna var framme och försökte hjälpa till att få henne att amma men det var lite svårt då allt var så nytt och jag vågade knappt röra henne då hon var så liten. Minns inte vad vi sa till varandra men jag och Patrik kollade väl mest på det lilla underverket och försökte förstå vad som hade hänt. Det tog ett tag för läkaren att sy och han hade en till läkare med sig för att ge råd. Det var inte mycket jag hade spruckit men tydligen var det på ett lite dumt ställe så därför var de extra noga. Jag kände iallafall inget under tiden och tyckte inte det var jobbigt alls utan låg bara och kollade på Juni. Hon var så perfekt. Hon var knappt kladdig alls och hennes hud var helt slät och med en jättefin färg. Minns inte att hon grät så mycket heller utan var direkt en "snäll" bebis.
När jag var färdigsydd så kom underbara Catharina in igen med sin student, då var det dags undersöka lillan. De mätte, vägde och gjorde alla kontroller på kroppen som de brukar. Juni var 51 cm lång, vägde 3536 g och hade 34 cm i huvudomfånget. Det var alltså inte alls en så stor bebis utan mycket mindre än jag förväntat mig, speciellt när jag gick över 12 dagar. Hon fick på sig sina första kläder som var sjukhusets egna och sedan lades hon i plastbaljan.
Nu hade klockan hunnit bli 19.00 och äntligen rullades den mest efterlängtade fikan in! Smörgåsarna och saften som jag sett på så många bilder var lika underbar som jag fantiserat om. Efter ett halvt dygn med smärta och ingen sömn på över 30 timmar så smakar en vanlig ostsmörgås helt ljuvligt. Medan vi åt passade vi på att höra av oss till våra familjer som suttit på helspänn hela dagen, alla var såklart helt överlyckliga.
Vi åt i lugn och ro och började sedan packa ihop alla saker vi hade på förlossningsrummet för att kunna flytta över till BB. Strax innan 21.30 kom en tjej in med en rullstol som jag fick sätta mig i med lilla Juni i famnen. Sedan blev vi visade till rum nummer 30 på BB som blev vårt hem de närmaste dagarna.
Det var hela förlossningen och sammanfattningsvis kan man säga att allt gick mycket bättre än jag trodde. Jag har varit mycket rädd innan men sedan jag blev gravid har jag haft den inställningen att det är något jag måste ta mig igenom så det är lika bra att gilla läget. Jag har försökt att inte tänka på det allt för mycket men när jag väl börjat fundera har jag ändå ibland blivit väldigt rädd. Det jag var mest nervös för var att jag skulle få panik av smärtan, spänna kroppen och därav tappa kontrollen. Men jag är förvånad över hur lugn jag var hela tiden och att jag aldrig blev direkt nervös. Jag tänkte innan att vissa saker kanske skulle bli jobbiga/pinsamma när Patrik var där men jag brydde mig inte alls. De fick göra vad som helst med mig och allt kändes naturligt på nåt konstigt sätt. Jag var även helt övertygad om att smärtan skulle göra mig lättirriterad och att jag vid något tillfälle garanterat skulle skälla på Patrik. Det hände inte heller utan både jag och han var förvånade över hur lugn jag var. Patrik och jag var ett väldigt bra team och han stod vid min sida och stöttade mig hela tiden <3
Förlossningen blev alltså mycket bättre än jag trodde. Självklart så gjorde det ont och smärtan från värkarna går inte att beskriva men jag kunde hantera dom i nästan ett halvt dygn med hjälp av andningen. Andningen var verkligen en stor del till att det gick så bra för jag koncentrerade mig verkligen på att andas in genom näsan och ut genom munnen. Hade övat på detta i flera veckor innan så det satt bra i kroppen när det väl behövdes och jag fick beröm av sköterskorna för min andning. Den enda gången jag kände att jag nästan ville ge upp var de sista värkarna innan jag fick Epiduralen, men annars hade jag bara positiva tankar.
Jag är nu inte alls rädd för en till förlossning trots att det drog ut på tiden, jag fick kateter, höga hjärtljud på bebisen, knappt några krystvärkarna som hjälp, sugklocka och jag fick sys. Jag skulle inte gjort något annorlunda men nästa gång ska jag nog försöka få till lustgasen lite bättre och be om Epiduralen tidigare så kanske jag slipper de allra värsta värkarna.
En stor tumme upp till personalen på NÄL, alla var verkligen trevliga och speciellt barnmorskorna Emelie, Catharina och studenten som var med på slutet. De var så peppande och lugna så man var helt bekväm i alla situationer. Jag tänkte innan förlossningen att det kanske skulle vara jobbigt att ha studenter med men det var helt tvärtom. Hon sa direkt i början att jag bara skulle säga till ifall jag ville att hon skulle gå men så kände jag aldrig. Jag tyckte ju inte ens att det var jobbigt att ha 6-7 personer på rummet som det var i slutskedet. Ju fler folk desto bättre hjälp tänkte jag och speciellt när alla var så underbart trevliga.
Så gick det till när vår fantastiska dotter föddes och det var en positiv upplevelse precis som jag önskade. Tiden efter förlossningen tänka jag ta i ett annat inlägg för det hände en del även där men tycker att det räcker med text just nu =)