saraamagnusson.blogg.se

 

 

Det började på morgonen onsdag den 20:e januari då jag hade gått över tiden 11 dagar. Jag hade inte känt av några tecken alls på att något skulle vara på gång utan hade nästan börjat tro att bebisen aldrig skulle titta ut. Denna dagen började dock med något som var lite annorlunda, när jag gick på toaletten hade jag en liten liten blödning. Eftersom jag inte haft något liknande innan och hade passerat BF datumet så tänkte jag direkt att något kanske var på gång. Hade läst och hört att man kunde få en teckningsblödning när förlossningen började men att det också kunde ta ett par dagar efter blödningen innan något hände. Gick in till Patrik i sängen och sa att det kanske var något på gång men att det som sagt kunde dröja länge. Han skulle nämligen jobba den dagen så jag sa att han skulle vara beredd vid telefonen ifall jag skulle känna av något mer.

 

Den dagen var som de flesta andra, jag låg i soffan och kollade på tv. Jag blödde lite till men sedan slutade det efter nån timme. Hela graviditeten har jag haft växtvärk av och till, det känns som en lätt molande mensvärkssmärta. Dagarna innan hade jag haft olika mycket värk men denna dagen var den lite mer regelbunden och kom hela dagen med ca 20-30 minuters mellanrum. Eftersom jag haft den så mycket och den var väldigt lätt tänkte jag inte att det var speciellt.

 

Patrik sms:ad ofta och frågade hur jag mådde. När jag skrev att den molande värken kom någolunda regelbundet så sa han direkt att han trodde bebisen skulle komma väldigt snart och han tyckte jag skulle ringa förlossningen på NÄL och höra med dom. Jag ringde på eftermiddagen, tror det var runt 16-17 tiden och fick prata med en trevlig sköterska. Jag berättade om blödningen och den molande värken. Hon sa väl egentligen inte så mycket förutom att blödningen säkerligen inte var farlig och att jag skulle vila, äta och borde lägga mig tidigt IFALL det var något på gång. Jag gick därför och la mig i sängen strax efter 20.00, jag orkade ändå inte vara uppe för var ganska matt. Jag la mig i sängen och kollade på På spåret repriser, surfade på mobilen och mest fördrev tiden. Med facit i hand hade det varit bra ifall jag faktiskt hade försökt sova lite där på kvällen. 

 

Värken i magen fortsatte komma regelbundet och den kändes mer och mer. Hade sms kontakt med Patrik hela tiden och han sa att han skulle komma hem så fort han kunde trots att jag var väldigt lugn och sa att jag inte trodde det var någon fara.

 

Härifrån är sedan den närmsta tiden lite luddig då minuter, timmar och dagar lätt flyter ihop. Har försökt med hjälp av Patrik att få lite ordning på vad som hände när och hur =)

 

Där i sängen så tilltog värken, de blev både starkare och tätare. Jag började ana att det faktiskt var riktiga värkar men det var lite overkligt och svårt att fatta då jag ju knappt känt av något alls under hela graviditeten. Vid 23 tänkte jag att det kanske ändå var bra att börja klocka värkarna och se hur långa de var. De första var lite svåra att klocka då jag inte riktigt kände precis när de började och avtog men de kom med ca en kvarts mellanrum och var ca 1,5 minut långa. När Patrik sedan kom hem vid 23.30 hade det redan blivit tydligare och jag fortsatte klocka. Jag låg kvar i sängen och försökte kolla på tv men det gjorde snabbt ondare och ondare. Patrik passade på att diska upp och plocka lite eftersom han var övertygad om att vi skulle behöva åka till sjukhuset snart.

 

Vid 02.00 kom värkarna med ca 5 minuters mellanrum och varade 1,5 minut. Strax innan 03.00 var det 3-4 minuter mellan värkarna och nu gick det väldigt fort. 03.30 så var det mellan 1-4 minuter mellan och då alltså tre, fyra stycken på 10 minuter vilket betyder att man bör ringa till förlossningen. Jag hade andats mig igenom alla värkar hela kvällen men vid detta laget fick jag verkligen blunda, koncentrera mig på att endast andas och klämma i Patriks hand eller en kudde. Patrik ringde förlossningen på NÄL eftersom jag inte kunde prata när värkarna kom och de var nu väldigt täta, klockan var då 03.45. Sköterskan frågade massa och fick våra personuppgifter. Hon sa väl ungefär att vi kunde åka in när vi kände att det var för jobbigt, det var ingen stress men de skulle ta emot oss när vi kom.

 

 

 

Vi började då förbereda oss på att åka in. Jag drog mig upp ur sängen för att packa ner det sista, kläder till mig och lite hygienartiklar. Fick stanna upp vid varje värk och andas. Eftersom jag inte ätit något sen lunch kände jag mig tvungen att få i mig något så Patrik gjorde ett par smörgåsar och saft som jag tillslut klarade av att äta. Försökte att inte tänka på hur jobbigt det skulle vara att åka bil med dessa värkarna som nu var väldigt jobbiga. Vi var inpackade i bilen runt 03.15. Patrik stannade vid macken för att inhandla lite energidryck då vi förstod att han inte skulle få sova på ett tag =) Resan till NÄL tog ca 25 minuter och det gick väl ändå ganska bra men det var riktigt jobbigt när värkarna kom då man ju inte kunde ta vägen nånstans utan fick snällt sitta kvar sätet och andas. Jag är så tacksam att vi har såpass nära till sjukhuset för lider verkligen med de som behöver åka längre.

 

Där i bilen så visste jag väl om att det nu var på riktigt men jag tänkte inte så mycket på vad som skulle hända utan koncentrerade mig endast på det som var just nu. Jag som varit så rädd för förslossningen är förvånad att jag var så lugn och inte alls stressad trots att jag visste vad som väntade.

 

Det var väldigt skönt när vi körde in på sjukhusområdet och parkerade. Kom ur bilen medan Patrik ordnade parkeringsbiljett, det kändes som att det tog en evighet just då. Parkeringen var öde, tyst, mörk och iskall. Den natten var det snö och 14 minusgrader, fast jag tänkte inte så mycket på kylan just då.

 

Från bilen fram till ingången är det bara 100-200 meter men jag hann få 4 värkar under den promenaden så det tog en liten stund. När vi närmade oss dörrarna så sa Patrik: jag måste bara ta en selfie. Var väl kanske inte så sugen på det just då men det är faktiskt en rolig bild att visa upp i efterhand, hahaha!

 

Jag ska lägga till att bilden nedan är den bra versionen. Patrik tog två stycken och på den andra ser jag en aning mer lidande ut, fick en värk precis efter och fick stå och hålla i mig i pelaren man ser i bakgrunden =)