Tiden efter förlossningen
Jag fick ju tillslut ihop min förlossningsberättelse och nu tänkte jag skriva lite om den första tiden efter älskade Juni kom till oss. Man kan väl lugnt säga att hela upplevelsen var omtumlande och det var svårt att ta in. Det första dygnet efter förlossningen kommer jag knappt ihåg faktiskt. För det första hade jag inte sovit på 2 dygn när vi kom till BB. Sömnbrist tillsammans med ansträngningen och den känslomässiga storm gjorde att det mesta är rörigt såhär i efterhand.
Vi kom iallafall till rum nummer 30 på BB runt 21.30 på kvällen den 21:e januari. Det var konstigt att plötsligt vara själva med bebisen men det var inte så långa stunder, det kom in folk lite då och då. BB personal hälsade oss välkomna, gav oss information och tog tempen på mig och Juni då vi båda haft feber under förlossningen. Man kände sig väldigt väl omhändertagen, alla kollade till oss och frågade hur jag mådde flera gånger. Jag minns inte alls när vi la oss den kvällen men jag kommer iallafall ihåg att jag knappt sov något alls. Sängarna är för det första väldigt obekväma men hade nog kunnat sova på vad som helst under normala omständigheter för jag var otroligt trött. Nu sov jag bara nån dryg halvtimme eller så i stöten och sömnen var väldigt orolig. Vaknade för att titta till Juni, man var ju på helspänn och livrädd för att något skulle hända den lilla människan. Patrik däremot sov utan problem redan från dag ett.
Första bilden på BB
Första gången Juni fick på sig ett av plaggen vi tagit med. Hon fick ha storlek 50 som var lite stort och hon kunde sedan ha vissa plagg i storlek 50 tills hon var över 2 månader =)
Nån gång efter 07.00 på fredagsmorgonen gav jag upp försöken att sova. Gick upp och satt i en fåtölj med Juni i famnen medan det ljusnade utanför fönstret. Minns att det just då kändes så fridfullt. Fick dra upp Patrik ur sängen strax efter 8 för att hinna få frukost =)
Här satt jag och kollade ut genom fönstren när det fina vinterlandkapet syntes mer och mer när det ljusnade
Jag hade henne invirad i filten så fort jag skulle lyfta henne. Var så himla rädd att jag skulle råka tappa denna lilla ömtåliga varelse
Pappa sov som sagt som en stock redan från start =D
Den första frukosten var helt underbar, kändes som man var på värsta hotellfrukosten. Efter ett par dagar var man dock väldigt trött på att bara äta smörgåsar!
Hela fredagen spenderade jag på rummet. Patrik gick och hämtade lunch till mig så jag behövde knappt lämna sängen. Jag satt mest och tittade på lilla underverket, och tog kort såklart! ;) Det kom in mycket folk även denna dagen, bland annat barnmorkan Catharina som var med när Juni föddes. Hon frågade lite om hur allt kändes för mig och jag sa att jag var väldigt nöjd över hur hela förlossningen blev. Så härligt att kunna säga det då jag innan varit rädd för att få en negativ upplevelse. De kollade även tempen på oss igen och både jag och Juni hade blivit av med vår feber från förlossningen. Vi tyckte att hon var lite skakig i sina rörelser men det är ju vanligt att de är den första tiden. Men lite senare på dagen sa vi ändå till och då tog de ett blodprov för att se så hon inte hade lågt blodsocker eller så.
Hon hade sån fin hudfärg direkt från födseln, helt rosig om kinderna =)
Första riktiga middagen smakade också helt underbart. Var härligt med lite varm mat med tanke på att det enda jag ätit de senaste 2 dygnen var smörgåsar.
En sköterska var inne och visade oss lite med blöjbytena och hjälpte oss med det första barnbecket
Varje dag var det kvällsmat mellan klockan 20.00-21.00 och när vi ätit tog Patrik en tur ner till kiosken och jag gick in på rummet med Juni. När jag var ensam kom det in en sköterska och gav mig en spruta. Jag är nämligen rh negativ och får därför en spruta så att det inte är någon risk att det blir problem om jag ska skaffa fler barn.
Samma sköterska kom sedan in på rummet igen efter några minuter. Då berättade hon att de tagit två blodprov när de kollade blodsockret tidiagre på dagen. Det andra blodprovet hade tydligen visat att hon hade förhöjt infektionsvärde och att vi skulle få träffa en doktor. Jag var ensam då Patrik fortfarande var nere vid kiosken och jag fattade ingenting. Men vi fick gå in till doktorn och han tittade lite på henne, fick inte någon information alls just då. Efter undersökningen så sa sköterskan att eftersom värderna var förhöjda så skulle Juni få antibiotika på avdelning 34. Jag förtod ingenting utan trodde väl bara att vi skulle gå till ett rum och helt enkelt få en spruta. Sedan sa hon att hon inte visste hur länge vi skulle behöva ta medicin och att det kunde vara allt mellan 3 och 7 dagar. Blev väldigt chockad då allt var frid och fröjd bara några minuter tidigare och vi skulle få åka hem dagen efter. Nu var hon plötsligt "sjuk" och vi skulle behöva vara kvar på sjukhuset i flera dagar! Patrik kom tillbaks och vi blev ombedda att gå till rummet och vänta på att någon skulle ta oss till andra avdelningen.
I väntan på besked om vad som skulle hända..
Jag blev väldigt stressad eftersom vi inte hade någon aning om vad som hände. Vi satt på rummet och bara väntade i över en timme så tillslut fick Patrik gå och fråga efter dom. Jag blev bara mer och mer orolig ju längre tiden gick. Kommer inte riktigt ihåg var klockan var när vi äntligen blev hämtade men tror det var närmare 23 tiden. Vi hade fortfarande inte fått någon information och det fick vi egentligen inte mycket alls på hela tiden.
Vi fick ta med oss Juni och gå över till avdelning 34 som är neonatal. I ett rum fick hon ligga på ett bord och två sköterskor började ta blodprov och satte in en nål i huvudet på lillan. Eftersom allt hände ganska snabbt och ingen förklarade vad som hände så såg allt fruktansvärt läskigt ut. Jag hade ju nästa inte sovit något alls på flera dygn och jag hade massa hormoner i kroppen så jag höll nästan på att bryta ihop. Fick kämpa för att inte storgråta varje sekund. Det var egentligen inget fel på Juni men för mig som knappt aldrig ens varit på ett sjukhus innan så såg det fruktansvärt otrevligt ut när de stack nålar i min lilla nyfödda dotters huvud.
Vi blev sedan visade in till en sal där några andra bebisar låg i baljor med sladdar och monitorer. Juni fick tre elektroder på kroppen och en sladd till foten som de sedan kopplade till en monitor för att hålla koll på syresättning, hjärtslag osv. Detta fick vi dock inte förklarat då utan de tog vi reda på följade dag. Sköterskorna som var där sa att hon skulle få antibiotika och att kuren kunde vara 7 till 14 dagar lång. Fick en till chock för nu var det plötsligt uppe i 2 veckor! Jag fattade inte riktigt då att hon dessutom var tvungen att ligga på det rummet hela tiden. Jag trodde ju hon skulle få en spruta och sedan fick vi ta med henne till BB rummet igen. Men efter en stund gick det upp för mig att det inte skulle bli så och jag hade som sagt tårarna precis på gränsen att svämma över. De berättade att hon nu skulle få mat var tredje timme dygnet runt. Eftersom amningen inte kommit igång än så var vi tvugna att ta till ersättning. Vi försökte dock att mata henne med kopp för att inte riskera att amningen blev lidande. Vi satt med henne på rummet till 1 på natten ungefär och sedan bestämde vi för att gå och försöka sova några timmar. Det var verkligen tufft att behöva gå tillbaks till BB och lämna Juni ensam. Dock visste vi ju att hon var i trygga händer med personal som övervakade henne hela tiden och det var ju även andra små bebisar som låg i rummet så hon var aldrig ensam.
När vi kom tillbaks till BB så tog jag en dusch som var första sedan förlossningen. Det var skönt men jag var så ledsen över detta med Juni så kunde inte njuta av det. När jag la mig så släppte det och jag bara grinade ett bra tag. Det var nog väldigt mycket hormoner som spökade och med den sömnbristen gick det inte att hålla emot längre. Sov väldigt dåligt även den natten och blev bara några få timmar totalt. Var uppe vid 8 eller nåt för att äta frukost och få komma in till Juni så fort som möjligt.
Det gick lite bättre att se henne nu när det var ljust och det hade även kommit in andra föräldrar som hade sina barn på rummet. Sköterskorna berättade att de hade försökt mata Juni med kopp på natten men att det hade gått dåligt. Så då fick vi välja mellan att sondmata henne eller att ge flaska. Vi ville inte ge lillan ännu en slang så vi bestämde att de fick bli flaska, det viktigaste var att hon fick i sig mat. Det var extra viktigt nu när hon fick antibiotika.
Nu var det lördag och de närmaste dagarna gjorde vi samma sak dygnet runt. Var tredje timme var vi inne hos Juni för att mata och mysa med henne. Jag försökte amma men det hade inte riktigt runnit till och vi hade inte fått in rätt teknik än så hon fick inte i sig tillräckligt. Vi vägde innan och efter amning för att räkna ut hur mycket hon fått i sig och kompletterade sen med ersättning på flaska. Jag fick även låna en bröstpump och försöka pumpa mellan varje måltid. Det var alltså inte så mycket annat vi hann med utan vi var inne hos henne mellan 30-120 minuter, gick iväg till rummet eller åt och sedan var det dags att gå tillbaks och mata igen. Jag och Patrik turades om att gå till henne på natten men det blev naturligt att jag tog de flesta av passen då jag ju ammade.
Såg ut och kände mig som en zombie..
Glad liten tjej trots slangar och nålar <3
Rummet på neonatal. Vi hade babynestet jag sytt i platsbaljan för att hon skulle ha det lite mysigare
Ett försök att slappna av lite i rummet på BB
Jag blev stucken lite fel i ena handen vid förlossningen så hade ett ömt och fult blåmärke i många dagar
Hela trötta familjen
Mina hjärtan
På lördagen var första gången jag lämnade sjukhuset sedan vi kom in på torsdagen. Jag och Patrik åkte till Överby och åt på Max. Var skönt och konstigt att komma ifrån sjukhusmiljön. Det var lite overkligt att vi var ute och åt som vilken dag som helst, man glömde nästan bort att man hade en dotter. Men så fort man kom att tänka på det så ville man bara tillbaks till sjukhuset och sitta bredvid henne.
Efter några dagar blev vi av med alla sladdar och elektroder då de inte tyckte det behövdes, allt såg bra ut. Var så skönt att slippa då vi varje gång skulle mata eller byta blöja var tvugna att stänga av systemet och koppla loss henne från 4 saker. Sladdarna hängde dessutom kvar på henne så att amma var svårt då det trasslade till sig. Så när de var borta fanns bara nålen i huvudet kvar och den satt där hela tiden då det var genom den hon fick antibiotikan.
På måndagen fick vi äntligen träffa doktorn för första gången. Eftersom det hade varit helg så gick inga doktorer ronder som de gör på vardagarna. Så på förmiddagen kom äntligen en jättetrevlig doktor och kollade till Juni. Vi hade fått höra av sköterskorna att man aventuellt kunde få åka hem på permission och bara komma till sjukhuset för att ta medicinen, något som vi verkligen hoppades på. Doktorn undersökte henne och allt såg fint ut, hon meddelade att det skulle behövas antibiotika fram till fredag. Junis infektionsvärde hade gått ner väldigt snabbt så det skulle räcka med en 7 dagars kur, tack och lov!
Hon sa att vi kunde få åka hem redan dagen därpå och då höll jag på att gråta igen, kändes så skönt! Så på tisdagen kom doktorn på rond igen och gjorde en sista kontroll och sedan fick vi åka hem runt 14.00. Kändes så himla konstigt att packa ihop alla sakerna på vårt rum som varit hemma i nästan 4 dagar och sedan ta med vårt barn. Vi hade ju fått hjälp och haft personal att fråga varje minut sedan hon föddes och nu skulle vi ensamma ta hand om detta lilla liv. Men det var så roligt att få sätta henne i bilbarnstolen och ta med henne ut i friska luften för första gången. Gick jättebra att åka bil hem, hon satt och kikade en stund och sov sen som en stock resten av resan =)
Var så skönt att få lämna sängarna, de är så sjukt obekväma och täcket är som ett rivigt, stelt lakan...
Nu var vi hemma men från tisdag till fredag åkte vi till sjukhuset två gånger per dag, en gång runt 9 på morgonen och en gång runt 21. Det tar ungeför 20 minuter en väg till sjukhuset och väl där tog det 10-30 minuter att få antibiotikan. Det blir ju en del tid vi satt i bilen men det var så värt att få vara hemma och sova i sin egen säng.
Första tiden hemma var väldigt konstig. Första dagen då man kom hem och satte sig i soffan var det liksom: nu då? Vad ska vi göra med denna bebisen? När man är van att ha folk runtomkring sig hela tiden blir det nästan lite läskigt när man plötsligt är själv. Dessutom var jag totalt utmattad av fysisk och psykisk trötthet. Tog många dagar innan jag kom ikapp med sömnen och kände mig som en människa igen =)
En dag kände jag mig väldig febrig. Vet inte om det var någon släng av mjölkstockning eller bara utmattning men jag mådde bättre nästa dag
När fredagen äntligen kom åkte vi till sjukhuset runt 20 tiden på kvällen och fick sista sprutan. Då blev Juni även av med nålen som suttit i huvudet och hon slapp för första gången på en vecka nätmössan!
Sista gången vi gick i sjukhuskorridoren
Nu var vi utskrivna från sjukhuset och vi var "fria". Kan ärligt säga att det var en dubbel känsla första tiden. Å ena sidan är man ju överlycklig för att man fått denna underbara varelse och andra sidan så kommer många tankar om allt hemsk som kan hända henne. Jag sov väldigt oroligt länge och var uppe flera gånger på natten för att se så hon andades, det gör jag faktiskt fortfarande ibland men verkligen inte så ofta. Jag hade också en period med baby blues som de flesta faktiskt får. Man kan känna sig lite nedstämd och det är inte så konstigt med den otroliga omställning det är att få barn. Kroppen är helt slut och hormonerna lever loppan. Men det har blivit bättre och bättre hela tiden och ju mer man kommit in i mammarollen ju säkrare blir man. Dock är det fortfarande vissa stunder som är jobbiga just för att man älskar denna lilla människa så mycket och man vill skydda henne från allt ont. Samtidigt hör och ser man hemska saker som händer hela tiden och det är fruktansvärt jobbigt. Men jag tycker ändå att jag kan njuta av vår älskling och känna att livet är underbart!
Första veckan efter att vi blivit utskrivna från sjukhuset så kom de flesta nära och kära för att träffa nykomlingen. Det var roligt att få se hur trollbundna alla blev av henne och vi kände oss så otroligt stolta!
Sedan har allt bara rullat på här. Man har växt in i rollen som förälder och nu har vi fått in bra rutiner och allt fungerar jättebra. Även om det kändes som att amningen fungerade okej på sjukhuset så är det en väldig skillnad nu när man läst på och övat. Det är en hel vetenskap det där och i början trodde jag att vi var tvugna att ge henne ersättning som på sjukhuset för att göra henne mätt. Men efter att jag läst om amning och tagit in massa information så har det fungerat bättre och bättre och nu gå det hur bra som helst. Sist på BVC hade hon gått upp över 500 g på två veckor så det är ju mer än väl. Har inte behövt ge någon ersättning alls och det känns så skönt! Jag kan förstå de som ger upp när det krånglar för det är verkligen inte lätt och man får kämpa ibland. Kommer väl säkert perioder som är jobbiga men får hoppas man tar sig igenom det.
Det känns ibland helt overkligt att jag är mamma till denna underbara tjej och att vi nu har allt ansvar för att ta hand om och uppfostra henne. Samtidigt så kommer allt så naturligt och det känns totalt självklart att det var just hon som låg i min mage och gjorde oss till en familj. Ser så otrolig mycket fram emot att få se Juni växa upp och lära känna henne som person. Har längtat efter familjelivet sedan jag var liten flicka. Mamma, pappa, barn var min favoritlek och dockor älskade jag. Nu har jag äntligen en egen riktig familj så jag behöver inte låtsas längre....
Lite bilder från de första veckorna med vår juvel. Bästa tiden hittills i livet <3
Vi älskar dig för alltid Juni <3