saraamagnusson.blogg.se

När man hör folk som säger att man inte hinner göra något på dagarna när man har småbarn så talar de sanning! =) Trots att både jag och Patrik varit hemma tillsammans och inte haft något planerat så har vi i princip inte hunnit med någonting. Timmarna springer iväg med denna lilla varelse som funnits i våra liv i drygt 2 veckor nu. Men det är ju så att man inte behöver hinna med något alls förutom att ta hand om och mysa med vår dotter.

 

Jag tänkte att jag skulle skriva en förlossningsberättelse i ett separat inlägg sedan. Dels för att jag själv garanterat kommer tycka det är roligt att ha nedskrivet i framtiden, man glömmer ju så fort! Det är även för att det kan vara intressant för någon annan att läsa då jag själv slukade förlossningsberättelser när jag var gravid. Jag ville läsa om alla möjliga scenariver så jag var förberedd på allt möjligt som kunde hända, det kändes på något sätt bra för mig. Varje gång man läste om en positiv förlossningsupplevelse blev man extra glad och det hjälpte mig att tänka positivt. Så nu när jag själv är "nöjd" med hur det gick för mig så vill jag dela med mig och kanske kan det hjälpa någon som är lite orolig eller nervös =)

 

Trots att jag inte hunnit med så mycket det senaste så betyder det ju inte att fruktansvärt mycket har hänt i mitt liv.  De 17 dagarna jag har varit mamma finns det så mycket att berätta om om man vet liksom inte i vilken ende man ska börja. Det är så otroligt många olika känslor man fått handskas med på samma gång så både hjärna och hjärta har fått gå på högvarv dygnet runt i princip. Men nu börjar jag kunna bena ut kaoset och få lite ordning på tillvaron och det känns så skönt. Nu börjar jag kunna sova okej utan att vakna till var 10:e minut, drömma jobbiga saker och vakna genomsvettig. Det tror jag tyder på att jag börjar bli tryggare i denna mammarollen. I början var det extremt jobbigt att försöka sova för hade bara katastroftankar och ville titta till snuttan varje minut. Nu känner väl kroppen att den kan slappna av tillräckligt för att kunna sova ett par timmar i sträck iallafall. Tur är väl det för en "utvilad" mamma är mycket bättre än den på sömnbrist =D

 

 

Som sagt så är det väldigt svårt att veta var man ska börja berätta om allt som hänt men får väl dela upp det i olika inlägg och försöka bena ut det. Kommer vara kul att ha mycket nedskrivet för misstänker att jag kommer glömma det mesta fort. Jag minns exempelvis knappt vad jag gjort senaste dygnet för allt bara flyter ihop när man gör samma saker om och om igen vilket klockslag det än är. 

 

Jag kommer dock ihåg vad vi gjort hittills idag och det är ju bra! Vi var på BVC klockan 10.30 imorse för på det första besöket i fredags hade hon inte gått upp så mycket i vikt som hon borde och skulle därför vägas en extra gång idag. Som tur var hade hon gått upp hela 140 g under helgen så alla var nöjda. Vi blev rekommenderade att försöka intensivamma vilket betyder äta varannan timme. Så jag och lillan har nästan suttit ihop vissa perioder de senaste dagarna =) Det är såklart väldigt mysigt men det är lite smärtsamt när man måste väcka henne på dagen för att äta då hon sover så gott. Men nu när hon hade gått upp såpass bra så sa sköterskan att jag inte nödvändigtvis behövde väcka henne när hon sov utan göra som vi gjort innan och låta henne äta när hon är vaken. Väldigt skönt och hoppas vikten fortsätter upp nu.

 

Det är verkligen en konstig känsla när man ska väga, mäta eller kontrollera något annat med sitt barn. Som förälder känner man sig ju väldigt skyldig om något inte riktigt är som det "bör vara". När det dessutom är första barnet blir man lätt osäker också då man aldrig gjort något liknande tidigare. Varje gång någon frågar nåt om henne så känns det nästan som att man blir utfrågad av en lärare och det är bäst att svara rätt för annars kanske man inte får behålla henne, haha! Jag gissar på att även detta kommer bli bättre med tiden då man blir ännu säkrare på sin mammaroll och lär känna sitt barn. Hittills har allt gått jättebra (förutom en liten infektion på sjukhuset som jag tänkte berätta om i anslutning till förlossningshistorien) och hon är frisk. Jag tror att vi har fått en ganska så snäll bebis för hon har knappt gallskrikit något alls och de få gångerna har det bara varit några få minuter och sedan blir hon lugn igen. Man får väl säga *ta i trä* för man kan ju inte våga hoppas på att det kommer fortsätta såhär hela tiden =)

 

 

Jo, jag började ju berätta om vår dag förut men kommer lätt in på sidospår. Efter BVC åkte vi hem och åt lite frukost hela familjen. Minstingen blev såklart trött efter maten och somnade gott i sin vagga. Då passade jag och Patrik på att göra samma så vi tog en lur i nästan 2 timmar. Det var nog faktiskt första gången jag lyckades sova någorlunda mitt på dagen. Annars är det alltid något i vägen eller att jag bara inte kan komma till ro. Så det var väldigt mysigt att få somna tillsammans bara vi två en stund, är sällan man får tillfälle för sådant nu. Det är ju otroligt viktigt att inte glömma bort varandra även om jag förstår att det är fruktansvärt lätt när nästan all tid går till det lilla livet. Det är bara att kämpa!

 

När vi vaknat till tog jag och åkte iväg till Torp en sväng, Patrik stannade hemma och myste med lillan. Jag var borta i nästan 2 timmar och det var det längsta jag varit borta från henne sedan vi lämnade sjukhuset. Det är på ett sätt skönt att bara få ta bilen och göra något annat en liten stund för vi har verkligen nästan knappt lämnat lägenheten. Jag var tvungen att hitta ett par byxor för har gått i samma uppsättning plagg i måååånga veckor nu. Amningskläder är också något man plötsligt inser behövs men det var inte lätt att hitta. Får nog kika på nätet efter det för butikernas utbud är samma som gravidkläderna- uruselt eller inget alls!

 

Sedan jag kom hem har vi såklart ammat och hon somnade strax efter. Ni har hon sovit i typ 2 timmar så vi har haft lite egentid. Patrik sitter i ena änden av soffan och spelar tv-spel medan jag har passat på att skriva detta långa inlägget. Vår prinsessa ligger i baby nestet mellan oss och sover så sött. Både jag och Patrik stannar då och då upp och kollar på henne, ler mot varandra eller bara konstaterar som många gånger förr att det är otroligt att VI har skapat henne <3

 

Vi får väl se hur länge hon sover, man kan ju liksom aldrig planera hur länge eller vad man ska göra för det kan ändras på 5 minuter.

 

 

Nu när vi kommit in i rutinerna lite bättre ska jag försöka uppdatera bloggen lite oftare. Ska börja skriva på den där förlossningsberättelsen också, det kommer nog ta ett tag för är ju en ganska stor upplevelse om man säger så =)